alicias closet

Skådar slutet på sin karriär

Att längta bort, den envisa drömmen om att det finns nåt bättre nån annanstans, är kanske popmusikens främsta drivmedel vid sidan av olycklig kärlek. Betydligt färre artister gör skivor och låtar om insikten att man aldrig kan fly från sin uppväxt och ungdom och hemstad. Går det verkligen att bli vuxen och hitta sig själv – utan att acceptera och försonas med den man var? Hur ont det än gjorde?
I skivans centrala spår, den rasslande novellen ”Dom där jag kommer från”, återvänder Håkan Hellström till de gator, adresser och miljöer som alltid spelat huvudrollen i hans bästa låtar förr, som ”Tro och tvivel” och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
Han beskriver gamla minnen om konserter med – Union Carbide Productions, white trash-familjer i Tynnered, jantelag och ” – leran från Göta älven som satt sig på själen och på självförtroendet i varje tjomme”.

Men för tio år sen hade Håkan Hellström aldrig sammanfattat situationen med en refräng som konstaterar: ”Jag tror jag älskar dom där jag kommer från”.

Inför ”2 steg från paradise” har Håkan Hellström gjort otaliga intervjuer. I de flesta av dem har han tonat ner sig egen betydelse och i stället lyft fram sina närmaste compadres. Han har framför allt pratat om låtskrivaren och producenten Björn Olsson, som varit med och skrivit sex av skivans låtar.

Musiken på ”2 steg från paradise” har inte heller ett lika direkt och allomfattande tilltal som vi blivit vana vid. Det är som att Hellström även musikaliskt vill plocka ner och slå sönder alla publikfriande förväntningar som ställs på artister som uppträder i utsålda ishallar. Som om han mer än nånsin kämpar för att behålla ett personligt uttryck utan att sälja sin själ.

Soundet är trasigt, skamfilat och sönderknarkat. Förvrängd stämsång kraschar in över jingle jangle-gitarrer. Pillertrillande Manchester-pop fuckar med Taube. Funkiga trummor bryter sig plötsligt in från ingenstans i det stenade ruset av trumpeter och tvärflöjter i inledande ”Det här är min tid”.

Men det som verkligen gör att skivan nästan når upp till samma hisnande nivåer som Hellströms tredje och bästa album ”Ett kolikbarns bekännelser” är den ständigt närvarande och sorgliga stämningen av ett hoppfullt men ofrånkomligt nedelag.

Hellström, som fyllde 36 år i april, verkar redan se slutet på sitt nuvarande liv och karriär. Han förstår att inget varar, att publiken kommer sina, att framgång och popularitet aldrig ringer 112 när man faller.

Allt det är avslutande ”Du är snart där” en uppgörelse med. Det är en gastkramande ballad som påminner om John Lennons sorgligaste soloinspelningar.

Kören mässar om att fortsätta tro på att det bästa inte har hänt ännu. Håkan överröstar och manar på dem genom att ropa:

– Ljug för mig. Ljug för mig.

Det låter som slutet på en tio år lång och i det närmaste perfekt karriär.